Just nu kör jag fyra projekt parallellt. Olika språk, olika målgrupper, olika format. Det borde vara kaos.

Det är det inte.

De senaste dagarna har jag skrivit en välkomstsekvens på 20 emails för Din Plattform, två SEO-artiklar på svenska, tre artiklar på engelska för Freymwork, och skrivit om en hel ebook om landningssidor från grunden. Dessutom har jag jobbat med WordPress-plugins.

Det är inte en humblebrag. Det är en observation om vad som händer när systemet bär kontexten istället för hjärnan.

Varför det borde vara omöjligt

Kontextväxling är dyrt. Alla som jobbat med mer än ett projekt vet det.

Varje projekt jag driver har sin egen ton. Din Plattform är pragmatisk och konkret – svenska, riktat till småföretagare som vill bygga digitala system de äger. Freymwork är tight och experimentell – engelska, riktat till soloföretagare som bygger med AI. Tipping Point är reflekterande och systemfokuserad. RickardGothlin.se – den här sajten – är mer personlig och transparent.

Att skriva en hjälpsam tutorial om SEO-plugins på svenska och sedan byta till en artikel om prompt workflows på engelska med helt annan röst. Det kräver mer än disciplin. Det kräver att du kan ladda in rätt kontext snabbt.

Tidigare löste jag det med dokument. En Google Drive-mapp per projekt med stilguider, målgruppsbeskrivningar, exempel på bra texter. Det fungerade – i teorin. I praktiken öppnade jag sällan dokumenten. Jag litade på minnet. Och minnet ljuger. Inte dramatiskt, men tillräckligt för att tonen gradvis glider åt fel håll. En Din Plattform-text som plötsligt låter lite för experimentell. En Freymwork-artikel som blir onödigt pratig.

Och det är precis det som brukar fallera. Inte motivationen. Inte idéerna. Kontextväxlingen. Du sätter dig ner för att skriva, men hjärnan är fortfarande kvar i förra projektet. Tonen glider. Budskapet blir generiskt. Det tar en halvtimme bara att ”komma in i” rätt läge.

Om du gör det varje dag, över flera projekt, tappar du timmar. Inte på att skriva – på att ladda in kontext som redan finns dokumenterad någonstans.

Systemet som bär kontexten

Lösningen jag landat i är ett Claude-projekt med en kunskapsbas som vet vem jag är, vad jag bygger, och hur jag kommunicerar – innan jag skrivit ett ord.

Det låter kanske abstrakt. Konkret handlar det om ett lager av dokument: röstprinciper som beskriver exakt hur varje projekt ska låta. Projektprompter som definierar målgrupp, fokus och ton. Innehållsmallar för artiklar, emails, sociala inlägg och lead magnets. Strategidokument som beskriver vad varje projekt ska uppnå och hur de hänger ihop.

Det är inte en chatbot jag ställer frågor till. Det är en samarbetspartner som har kontext.

När jag säger ”skriv en artikel till Din Plattform” vet systemet redan att tonen ska vara pragmatisk, att målgruppen är småföretagare med 1–5 miljoner i omsättning, att CTA:n pekar mot mini-kursen, och att jag aldrig använder hype-språk. Jag behöver inte förklara det varje gång. Kontexten är redan laddad.

Det innebär att själva kontextväxlingen – den som kostade mig en halvtimme per projekt – sker på sekunder. Inte för att jag blivit bättre på att växla. Utan för att jag slutade försöka hålla allt i huvudet.

Det finns ett röstdokument som definierar hur jag öppnar texter, vilka övergångar jag använder, vilka formuleringar jag undviker. Det finns projektprompter som beskriver varje projekts syfte, publik och filosofi. Det finns mallar för varje innehållstyp – korta artiklar, långa artiklar, emails, sociala inlägg. Och det finns strategidokument som förklarar hur projekten hänger ihop.

Tillsammans bildar det ett lager av kontext som gör att jag kan hoppa mellan projekt utan att förlora riktningen.

En sak som är viktig för mig: dokumenten är mina. Om verktyget försvinner imorgon har jag fortfarande en komplett beskrivning av mitt innehållssystem, min röst, och min strategi. Ägarskap före beroende – samma princip jag pratar om med hemsidor och email-listor, tillämpad på hur jag samarbetar med AI.

Vad det ser ut i praktiken

De senaste dagarna har samma kunskapsbas genererat vitt skilda saker.

En välkomstsekvens för Din Plattform – 20 emails som bygger relationer med kalla kontakter över 60 dagar. Tonen behövde vara varm men inte säljig, pragmatisk men personlig. Systemet visste att mottagarna hade tackat nej till ett tidigare erbjudande men accepterat nyhetsbrevet. Den nyansen hade varit lätt att missa utan kontext.

En opinion-artikel om SEO som låter som Din Plattform – inte som Freymwork. Pragmatisk. Konkret. Utan hype. Samma dag en artikel om prompt workflows för Freymwork med helt annan röst – tightare, mer experimentell, snabbare tempo.

En hel ebook om landningssidor, omskriven från ett PLR-manuskript som hade rätt struktur men helt fel ton. Systemet hjälpte mig behålla arkitekturen och skriva om allt till en röst som passar Din Plattforms publik.

Samma system. Samma kunskapsbas. Olika outputs. Det handlar inte om att AI:n ”kopierar” min stil. Det handlar om att systemet vet vilken version av mig som behövs för varje kontext.

Vad jag lärde mig

Den största insikten är enkel men viktig: struktur begränsar inte kreativitet. Den frigör den.

När jag inte behöver spendera mental energi på att komma ihåg vilken ton ett projekt har, eller vilken CTA som är aktuell, eller vem målgruppen egentligen är – då kan jag lägga den energin på själva tänkandet. På att skriva bättre. På att se kopplingar jag annars hade missat.

Det kopplar till en av mina grundprinciper: designa för låg energi, inte hög motivation. Systemet ska fungera även på dagar när jag inte är på topp. Det ska inte kräva att jag ”kommer i zonen” för att producera något bra. De dagarna kommer. Och det är just de dagarna som avgör om ett system håller eller inte.

Det finns en annan insikt också, en jag inte hade förväntat mig: processen att bygga kunskapsbasen tvingade mig att artikulera saker jag aldrig formulerat tydligt. Vad är egentligen skillnaden i ton mellan Din Plattform och Tipping Point? Vilka formuleringar undviker jag? Vad är det för filosofi som binder ihop projekten? Att skriva ner det gjorde systemet skarpare – men det gjorde också min egen förståelse av vad jag bygger tydligare.

Det är inte färdigt. Jag justerar röstprinciper, lägger till mallar, uppdaterar strategidokument. Systemet blir lite skarpare för varje session. Det är poängen – det är inte något jag bygger en gång och sedan glömmer. Det är ett levande lager mellan mig och mitt innehåll.

Jag återkommer med hur det utvecklas.