Just nu har jag ett projekt i Claude med över 50 dokument. Systeminstruktioner, röstprinciper, content-mallar, projektbeskrivningar, personlighetsprofiler, copywriting-ramverk. Allt sammankopplat i en struktur som gör att AI:n inte bara vet vad jag vill ha – den vet hur jag tänker.

Det är inte så de flesta använder AI. De flesta öppnar en ny chatt, skriver en prompt, får ett svar, stänger chatten. Nästa dag: samma sak. Från noll. Varje gång.

Jag har byggt något annat.

Problemet med att börja från noll

Det finns en grundläggande friktion i hur de flesta arbetar med AI-verktyg. Varje ny konversation är ett tomt blad. Ingen kontext. Ingen historik. Ingen förståelse för vem du är eller vad du håller på med.

Resultatet? Du lägger mer tid på att förklara din situation än på att faktiskt få hjälp. Du beskriver din målgrupp för femtonde gången. Du förklarar din ton igen. Du påminner om att du inte vill låta som en LinkedIn-guru.

Och även när du lyckas ge tillräckligt med kontext i en enda prompt blir resultatet ofta generiskt. Det låter som vem som helst kunde ha skrivit det. Tekniskt korrekt, men utan personlighet.

Det finns en viktig skillnad mellan att använda AI och att ha ett system med AI. Att använda AI är att ställa frågor och få svar. Att ha ett system är att bygga en kontext som gör att svaren faktiskt passar in i det du bygger.

Vad projektet innehåller

Claude har en funktion som heter Projects. I korthet: du kan ladda upp dokument som alltid finns tillgängliga i varje konversation inom det projektet. Det är inte en chattlogg – det är en kunskapsbas.

Mitt projekt är organiserat i tre lager.

Det första lagret handlar om vem jag är. Där finns ett personlighetsdokument som beskriver hur jag tänker, vilken humor jag har, vilka kulturella referenser som påverkar min ton. Där finns också ett dokument om min professionella bakgrund – erfarenhet, expertis, var jag befinner mig i min karriär. De här dokumenten refereras aldrig direkt i innehållet. De fungerar som ett osynligt filter som påverkar ton och vinkel.

Det andra lagret handlar om vad jag bygger. Jag driver tre projekt – Din Plattform, Tipping Point och Freymwork – plus den här personliga bloggen. Varje projekt har sin egen systemprompt som beskriver roll, målgrupp, tonläge, principer och vad som ska undvikas. Där finns också en content matrix som definierar vilka ämnen och vinklar varje projekt ska använda, och ett övergripande strategidokument som håller ihop helheten.

Det tredje lagret handlar om hur jag kommunicerar. Där finns det jag kallar Voice Operating Layer – ett dokument som översätter vem jag är till hur jag skriver. Meningsrytm, öppningstekniker, övergångar, avslut. Och sedan templates för varje typ av innehåll: korta artiklar, medellånga artiklar, e-post, sociala medier, lead magnets.

Det är inte en dumpad samling dokument. Det är ett system med medvetna beroenden. En artikel-template vet att den ska hämta sin rubrik-logik från headline-dokumentet, sin struktur från outline-dokumentet, sin röst från Voice Operating Layer. Varje del pekar mot rätt källa.

Hur det fungerar i praktiken

Istället för att skriva en lång prompt varje gång kan jag starta en konversation med något i stil med: ”Skriv en artikel till Din Plattform om varför småföretag ska äga sin e-postlista.”

Systemet vet redan att Din Plattform är svenskspråkigt med pragmatisk ton. Det vet vilka angles som passar projektet – kanske ”opinion” eller ”right vs wrong”. Det vet att jag föredrar prosa framför punktlistor, att jag aldrig avslutar med ”Lycka till!”, och att mina öppningar ska vara konkreta observationer eller påståenden som utmanar.

Jag behöver inte förklara det. Det finns redan i kontexten.

Det betyder inte att jag trycker på en knapp och får en färdig artikel. Processen är fortfarande ett samarbete. Systemet föreslår en outline som jag granskar och justerar. Sedan skrivs artikeln sektion för sektion med mina röstprinciper aktiva genom hela processen. Jag ger feedback, ändrar riktning, lägger till egna tankar.

Men startpunkten är en helt annan. Istället för att börja med att bygga kontext börjar jag med att tänka innehåll. Den mentala kostnaden för att skapa något sjunker drastiskt.

Det kanske låter som en liten skillnad. Det är det inte. Skillnaden mellan att förklara sig varje gång och att bli förstådd direkt är skillnaden mellan att ha ett verktyg och att ha en arbetspartner.

Filosofin bakom systemet

Det här projektet följer samma principer som allt annat jag bygger.

Struktur före skalning. Jag byggde inte det här systemet för att producera mer innehåll. Jag byggde det för att det innehåll jag producerar ska vara konsekvent och personligt, oavsett om jag har en bra dag eller en trög måndag.

System före viljestyrka. Jag vill inte vara beroende av att jag minns alla mina principer och preferenser varje gång jag sätter mig ner för att skriva. Systemet bär den vikten.

Ägarskap före beroende. Kunskapsbasen är min. Dokumenten är mina. Om Claude försvinner imorgon har jag fortfarande en komplett beskrivning av mitt content-system, min röst och min strategi. Det är dokumentation som existerar oavsett verktyg.

Det här är inte ett hack eller ett smart trick. Det är infrastruktur. Samma typ av tänkande som att bygga en hemsida du äger istället för att lägga allt på sociala medier. Samma logik, applicerad på hur jag samarbetar med AI.

Det här är inte färdigt

Projektet utvecklas hela tiden. Jag lägger till nya templates, justerar röstprinciper baserat på vad som fungerar, uppdaterar projektbeskrivningar när riktningen skärps. Dokumenten har versionsstatus – vissa är stabila, andra är work in progress.

Det är poängen. Det är inte ett system jag byggde en gång och sedan glömde. Det är ett levande lager mellan mig och mitt innehåll som blir bättre ju mer jag använder det.

Jag återkommer med hur det utvecklas.